Insemination

Den 23 dec förra året (2019) var vi på rmc i Malmö för sista besök innan insemination. Det som hände då var att vi fick träffa läkare för läkarundersökning samt spermakoordinator som tog uppgifter kring mitt utseende såsom längd, hårfärg och ögonfärg. Jag fick även skriva på samtycke till insemination! Detta kom lite oväntat och blev ett lite känslofyllt moment. Kanske för att vi då verkligen kände att vi äntligen satte igång, på riktigt. Något jag dock reagerade på med aningen tröttsamhet var att det står ”samtycke.. av ’maken/sambon’” på socialstyrelsens juridiska dokument som jag skrev under. Jag är aningen trött på den heteronorm som fortfarande, trots lagändringar tränger igenom allt en möter. Efter besöket var det i alla fall dags att sätta igång med insemination efter första menstruation efter årsskiftet.

Första försöket kom att bli i februari. Inför insemination fick Malin ta hormoner för att skapa en så bra ägglossning som möjligt. Hon är inte så förtjust i att ta sprutor och jag hjälpte henne i början att ta dem, innan hon snart kände att hon kunde ta dem själv. Inför inseminationen behövde hon åka ner till Malmö för att genom ultraljud se hur tillväxten på äggen såg ut. Det ska inte vara för många och de ska uppnå en viss storlek innan en kan göra en insättning. Resorna bara för ultraljuden kom att ta en hel del tid, så det var lite svårt att få till det för oss i vardagen. Jag hade min praktik och kunde inte ta ledigt hur som helst (inte hon heller egentligen…), så under dessa tillfällen fick Malin ta sig dit själv utan mig, vilket kändes trist. Till slut fanns det tillräckligt stora ”ägg” för en insättning.

Inseminationen var väldigt speciellt för oss båda. För köncellernas skull så dämpades ljuset i rummet, då ljus annars kan komma att påverka dem. Det dova ljuset gjorde även att det blev lite mysigare under själva insättningen. På radion spelades Eros Ramazzotti, och jag tänkte att nu kanske vårt barn blir till, till ”La cosa mas bella” och började nästan skatta lite, det kändes nästan overkligt.

Drygt två veckor senare kom mensen. Vi tog ett gravtest för säkerhets skull, men som visade minus. En månad senare var det dags för andra försöket. Denna procedur liknade första, med lite ändringar kring hormonbehandling innan insemination. Vilken låt som spelades minns jag inte, vilket knappast spelar någon roll ändå, för tyvärr tog sig det inte denna gång heller. Jag trodde nog inte att det skulle påverka en så pass mycket när det visade minus, igen. Men känslan blev väldigt tung och det kändes nästan som en förlorade något som en inte haft. Nu gällde det att samla krafter till ett tredje försök.

Mer om det och vart vi är på resan idag berättar jag i nästa inlägg! Vi ses då! ​